Klassens ljus

Eskapix senaste utgåva, "Vridna historier" har recenserats här. Recensenten tycker att Stewe Sundin är bäst i klassen. Stewe är även recenserad här. Trots att jag inte tycker att det är det bästa jag läst av Sundin skrivit så får även Parabellum bra betyg. Även när Sundin inte skriver som bäst så skriver han helt enkelt bra, något som jag tycker är utmärkande för en riktigt bra författare som inte bara får till en onehitwonder någon gång emellanåt utan hela tiden håller sig på en lämplig flyghöjd.
   Själv har jag fortfarande inte läst ut "Vridna historier" men har läst ett par alster. Hittills känns det bra. Dessutom har jag läst Blodsbunden i en tidigare version som författaren skickade till mig. Kommer ihåg att jag satt på en lekplats där min dotter härjade runt medan jag läste den i mobilen. Trollbunden.

Magiska Prag

När vi var i Prag gick vi på Nationalgalleriet och kollade på konst. Jag upptäckte Jaroslav Panuska. Här är en målning som föreställer en vattenande. Jag tycker det ser ut som en övernaturlig "Skriket".
Och här nedan har vi en anorektiker som blir jagad av kråkor. Eller vad den nu föreställer. Otäck är den i alla fall.

   Under vår tid på vandrarhemmet samtalade jag och min fru med en av dem som arbetade där, en gammal man som drygade ut sin pension. Han sade att pensionen ofta inte räckte ens till hyran av ett litet rum med knapphändigt kök, att det var svårt att få jobb och att både stat och kapital var korrumperade. Bara några dagar efter att vi åkt därifrån inträffade de största protesterna sedan diktaturens fall.
   Bakom husen som mest påminner om något från en gammal saga stryps människorna av ekonomiska åtstramningar.

Life is Pain - tjeckisk självmordsmetal. Lyssna till skriken...

En ensam värld av måne och regn

Jag har varit ute och tågluffat med familjen. Jag, min fru och mina två barn på elva och åtta åkte till Amsterdam, Bryssel, Paris, Prag, Hamburg, Dresden och Köpenhamn under något mer än två veckor.
   Något som fascinerade en del var förstås arkitekturen. Bryssels hus är rätt prydlig och fina på framsidan men på baksidan kan det ibland var rena kaoset. Tillbyggnader i olika form och höjd, gärna med något slags balkongliknande uteplats utan räcken med några torra växter, klädstreck och skorstenar.
   När jag såg taklinjen i Paris centrum kom jag att tänka på gamla filmer där man jagar varandra över taken och Aristocats. Det är som en egen värld där upp, en bergskedja skapad av människor, med dalar och toppar, bråddjup och torn. Det finns en del konstärliga verk som handlar om människor, eller andra varelser, som lever i kloaker och tunnelbanesystem, men det är väl inte lika vanligt att man anväder sig av taken? Jag spann loss i fantasier om fladdermusvarelser på tak och vindar som endast kommer fram när mörkret fallit. Månens folk som vi bara hör dunsarna av mot våra tak. En ballerina söker upp dem för att lära sig deras elegans och lätthet och betalar priset för att korsa det naturligas gräns.
   Jag lade också märke till graffitin som gärna förekom högt upp på väggarna intill sneda tak eller längs väggstegar. På en del platser krävdes det nog att man trotsade sina svindelkänslor och passade sig för plötsliga kastvindar.
   När jag åkte genom Paris såg jag en grafittimålning som föreställde en hög med stiliserade dödsskallar. Väldigt snyggt målat. Graffaren hade gått ut på det sneda plåttaket åtskilliga våningar ovanför gatan och målat på väggen till ett ännu högre hus. Jag ser en gotisk graffare framför mig i svart och med huva, som väver sin dödsbesvärjelse med sprejburken; försöker nå en annan stad bortom de levandes där han ännu en gång ska möta dem som han trodde att han älskade.

Eskapixfesten i Linköping

Övre raden: Stewe Sundin (novellist i Eskapix) Malin Rydén (novellist i Eskapix), jag, Magnus Blomdahl (författare till "Äkta skräck" om extrem skräck) Nedre raden: Henrik Holmström (redaktör för Eskapix) Ingo Roos (Trollkarl och multikonstnär) CJ Håkansson (författare till "Fjärilen från Tibet")

   Vi träffades hos Malin i Linköping, drack öl, lyssnade på metal och babblade. Ingo började spika näsan full.
Då tyckte grannarna det var nog och kallade på det lokala psykteamet som tvingade på honom tvångströja, vilket fick honom att gå bärsärk.

När han väl fått av sig tvångströjan fritog han redaktören.

Malin frågade vänligt psykvårdarna om de kunde lämna oss ifred så att vi kunde fortsätta prata om kannibalism och kravaller.

"Vi kallar på polisen!" ropade vårdarna.
"Äntligen", sade Stewe sammanbitet.

"Nu får jag damma av kulsprutan jag köpte på marknaden!" sade CJ

"Det är bättre att grillköttet kommer till oss än att vi måste ut och jaga det", sade Magnus.

Psykvårdarna bara tittade på oss och skyndade sedan ut. Inga poliser kom. Vi fick hålla till godo med chips som vanliga människor. Men omväxling förnöjer.


För den som inte kan få nog finns inlägg här och här.

Män kan inte våldtas. Yeah right...

Hur ser man på en man i typ Uganda att han varit utsatt för våldtäkt? Till en början sitter han bara på ena skinkan och böjer sig fram lite. När han reser sig kanske det är blod där han suttit.
Frun lämnar honom ofta, och han berättar kanske inte för någon av rädsla för att bli utstött. För han får inte vara sårbar, han måste vara manlig och stark, inte bryta ihop och gråta. En ledare som försörjer sin familj. Först förstör fienden honom, sedan blir han förstörd av de egnas stereotypa tvångströjor för könets teater.
Läs mer här.

Minidokumentär om pojk/barnprostituerade i Thailand. Den är vacker på något sätt - vacker i utförande, om än inte i innehåll som jag skriver i kommentarerna. Så precis, som en ensam halvmantlad kula som expanderar inuti betraktaren.

Förstörelsens manifest

Jag har inte lust att recensera böcker, inte lust att skriva om mitt skrivande eller att skriva om fantastik i största allmännhet. Jag läser en del politiska bloggar och de är bra mycket bättre än mina egna försök på den vägen. Jag är trött på satir och humor. Jag har skrivit en hel roman som är proppad med satir och ironi. Det får räcka. Jag är dessutom inte på särskilt gott humör.
Jag vill att min blogg ska hjälpa mig i mitt skrivande eller helt enkelt syssla med sådant jag finner intressant, men som inte låter sig göras i samma grad utanför bloggen.
En gång i tiden var det här en gotisk modeblogg, ett slags upp-och-nedvänd variant av mer kända modebloggar. Men jag tröttnade på det. Jag ville ha något annat tema, en röd tråd. Taggtråd. Röd av blod.
Och temat finns ju där, i titeln. "Världen ska brinna". I texten som hör till, om frön som spricker först när deras värld brinner. Om att lusten till förstörelse också är en skapande lust. Så det är vad jag ska skriva om. Förstörelse. Förstörelsen inom en människa och mellan oss, förstörelsen som en bombastisk gest. Förstörelse som lek och som blodigt allvar. Från vår värld och fantasiernas oändliga vidder, poetisk, självförhärligande förstörelse och tragisk förstörelse. Den stora branden och utslocknandet.

"My head is full of smoke
My heart full of pain"

Hungerspelen IRL

Jag läste Hungerspelen för min son för något halvår sedan. Jag hade inte läst den själv och alla bloggar skrev om den som litteraturens underverk. Jag tyckte den var spännande, jag gillade att man gjorde något nytt och fräscht av gladiatorspelstemat och att Katniss var en riktig underdog – som sköt med båge. Min typ av hjälte verkligen. Sedan blev jag lite överraskad över att det var en så oförställd och helt rak cliffhangerhistoria. När jag var liten såg jag en svartvit serie som handlade om någon brottsbekämpare/superhjälte som kallades kopparmasken eller något. Den slutade alltid med en rejäl cliffhanger. Avsnitten var inte långa, jättespännande och slutade alltid med att huvudpersonen ramlade ut från en skyskrapa, hade en pistol mot huvudet eller vad det nu kunde vara. Jag tyckte det var lite kul att ett så modernt verk körde med sådana gamla välbeprövade metoder och gjorde det så bra.

Nu när verket har blivit film så har jag tänkt lite på hur resonemanget skull gå om Hungespelen faktiskt utspelade sig idag. Förmodligen så här:

   ”Hungerspelen visar faktiskt att alla kan ta sig fram. Den bäste vinner. Det är faktiskt en chans för de som är fattiga – vill du ta ifrån dem den chansen, va va va?! Det finns undersökningar som visar hur hemvändande hungerspelsdeltagare genererar välstånd i sin närmiljö genom att starta eller stödja företag och genom välgörenhet, det är väl jättefint. Det ger några möjligheten att kämpa sig till välstånd, visa vad de går för. Jag tror du bara är avundsjuk. Du vill hellre att alla ska ha det lika dåligt än att några ska ha det bra. De här ungdomarna är jättefina förebilder. Du är en sådan jävla trygghetsnarkoman.”